 |
 |
 |
| - reseguider och dagböcker |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
||||
|
Sevärt i Neapel
|
 |
||
Neapel är Italiens tredje största stad och huvudstad för regionen Kampanien. Staden Parthenope grundades av grekerna omkring 600 f. Kr. men döptes om till Neapolis (Ny Stad) omkring år 470 f. Kr. Neapel var ett självständigt kungarike fram till år 1139 då den förenades med kungariket Sicilien för att sedan bli en del av nya republiken Italien 1860. Neapels guldålder var under 1300-1500-talet när berömda konstnärer lockades hit. På 1600-talet började en rejäl nedgång med impopulärt spanskt styre, pesten som dödade en tredjedel av befolkningen och en förödande jordbävnings som förstörde större delen av staden. Neapel är en av världens mest katolska städer med hela 448 historiska kyrkor som finns att hitta i nästan varje kvarter. Det är också pizzans hemstad och den mest typiska är Margherita med tomat, mozzarella och basilika, färgerna i den italienska flaggan. Pizzan fick sitt namn av Drottning Margeritha av Savojen efter ett besök i staden. Neapel är en stad som lever farligt. Bara 10 km sydost om staden ligger stratovulkanen Vesuvius som räknas till en av världens farligaste vulkaner och det är den enda på Europas fastland som haft utbrott de senaste 100 åren. Neapel har tillika sina problem med kriminalitet och ett överflöd av sopor, men är väl värd ett par dagars besök för den vackra arkitekturen, strandpromenaderna och kulturskatterna. |
||||
| Centro Storico | ||
|
Neapels äldsta delar och grekisk-romerska
hjärta finns längs de antika gatorna Spaccanapoli och Via
dei Tribunali. Spaccanapoli har dock delats upp i sju
separata delar med olika namn. I området finns gamla kyrkor
i vartenda kvarter. Två av de främsta är Santa Chiara och
Duomo. Klostret och kyrkan Monastero de Santa Chiara (Via Benedetto Croce) byggdes 1310-1340 som begravningsplats
för de angevinska härskarna. 1769 byggdes den om från gotik
till barockstil. Komplexet förstördes nästan helt av branden
som följde ett bombanfall från de amerikanska trupperna
under Andra världskriget 1943. Under restaureringen försökte
man rädda så mycket man kunde av den ursprungliga byggnaden
och 1953 var man klara. 1995 öppnades Museo dell' Opera som
rymmer olika föremål från Santa Chiara. Här finns också en
arkeologisk avdelning där mankan se ruinerna av ett romersk
badhus. Mer info: www.monasterodisantachiara.com Duomo (Via Duomo 147) byggdes kring 1300 intill de två medeltida basilikorna Santa Restituta och Santa Stefania. Santa Restituta, som nås från vänstra skeppet, byggdes så småningom ihop med katedralen och blev ett sidokapell. Här finns ett dopkapell från år 550, det äldsta i västvärlden. Cappella del Tesoro di San Gennaro, uppfört i början av 1600-talet, har en kupol smyckad med en fresk av Paradiset och en magnifik gotisk relikbyst i guld av San Gennaro. Strax väster om Duomo ligger Museo Archeologico Nazionale (Piazza Museo Nazionale 19), ett av världens främsta arkeologiska museer. Byggnaden uppfördes i slutet av 1500-talet som kungliga kavalleriets högkvarter för att i början av 1600-talet bli säte för Neapels universitet fram till 1777. En stor del av museets föremål kommer från Pompeji och Herculaneum, däribland fresker, mosaiker, skulpturer, hushållsföremål och vapen. En hel avdelning tillägnas de konstföremål som upphittades i Villa dei Papiri, Herculaneum. Museet har också en egyptisk konstsamling och en unik modell av Pompeji i papper, kork och trä. |
|
| Castel Nuovo | ||
|
Largo Castello Intill färjeterminalens pir och Piazza Municipio ligger ett av Neapels landmärken, borgen Castel Nuovo. Den 1279-1282 åt det angevinska hovet eftersom de två andra borgarna i staden var för små. Under huset Aragoneses styre på 1400-talet byggdes Castel Nuovo helt om och 1470 tillades bl.a. den dubbla marmortriumfbågen Arco di Trionfo, en av södra Italiens främsta exempel på tidig renässansarkitektur. Då Neapel annekterades av Spanien 1494 degraderades borgen från kungligt residens till militärt fort, men användes som tillfällig bostad då de spanska kungarna var på besök i staden. Av den ursprungliga borgen återstår idag endast Cappella Palatina. Intill kapellet ligger den vackra Sala dei Baroni, som användes av stadsfullmäktige fram till 2006. I den större delen av västra flygeln inryms Museo Civico, Stadsmuseet, med målningar, skulpturer och konstföremål från borgen och närliggande kyrkor etc. De flesta verken är från 1800-talet, men de sträcker sig ända tillbaka till 1300-talet. |
|
| Piazza del Plebiscito | ||
|
Från Castel Nuovo sträcker sig
gatan Via San Carlo fram till Neapels viktigaste torg,
Piazza del Plebiscito, som är uppkallat efter den
omröstning, plebiscita, som gjorde att Neapel blev
en del av Italienska Kungadömet 1860. Det kantas av Palazzo
Reale på den ena sidan och kyrkan San Francesco di Paola på
den andra. Torget anlades i början av 1800-talet för att Neapels kung Joachim Murat inte gillade röran av byggnader framför palatset och det skulle användas för viktiga händelser som ceremonier, festivaler och militärparader. Murat avsattes dock innan projektet blev klart och Ferdinand I av Bourbon tog över och såg istället till att det byggdes en kunglig basilika tillägnad San Francesco di Paola som bodde i ett kloster på platsen på 1500-talet. Den nyklassicistiska San Francesco di Paola, som skulle efterlikna Pantheon i Rom, stod klar 1816, och består av en 53 m hög kupol och en lång rad pelare. Palazzo Reale byggdes 1600-1643 inför ett besök av kung Filip III av Spanien som dock aldrig ägde rum. Det blev istället ett kungligt residens för huset Bourbon vid ankomsten av Karl III av Spanien (f.d. Karl VII av Neapel och Sicilien) 1734. Palatset övergavs så småningom dock för det nybyggda större palatset i Caserta. Man kan besöka de kungliga våningarna, Appartamento Reale, den magnifika hovteatern Teatrino di Corte och Biblioteca Nazionale Vittorio Emanuele III, som är ett av de främsta biblioteken i hela Italien. Torget används också till konserter och flera världsberömda artister har uppträtt här. I anslutning till palatsets norra sida ligger Teatro San Carlo (Via San Carlo 101-103), ett av världens äldsta operahus invigd 1737. Det blev snabbt ett av Europas främsta operahus för sin arkitektur och de fantastiska uppsättningarna. Mer info: www.teatrosancarlo.it Mittemot ligger det magnifika Galleria Umberto I (Via San Carlo/Via Verdi/Via Santa Brigida/Via Roma), med sitt tak av järn och glas och marmorgolv i vackra mönster. Det byggdes enligt den stadssaneringsplan som kom till efter staden drabbats av en koleraepedemi 1884. |
|
| Lungomare | ||
|
Väster om Neapels hamn sträcker sig en lång
hamnpromenad kallad Lungomare. Härifrån har man underbar
utsikt över Neapelbukten. På den lilla ön Megaris, vid Lungomares östra ände, ligger Neapels äldsta borg, Castel dell'Ovo (äggborgen). Ett kloster grundades på ön på 400-talet, av vilket endast kyrkan återstår. Castel dell' Ovos äldsta del är från 800-talet, den förändrades under stadens olika härskare genom åren, och dagens utseende stammar från efter 1503, då borgen nästan totalförstördes under en spansk belägring. Efter att hovet flyttat till Castel Nuovo minskade Castel dell' Ovos betydelse. Den förföll så småningom och var nära rivning 1871, men en totalrenovering, som startade 1975, räddade borgen som idag används för kulturevenemang och erbjuder strålande utsikt över Neapels kustlinje. Den lilla fiskebyn kring borgen grundades på 1800-talet och är idag känd för sin marina och fina restauranger. En stor del av promenaden kantas av parken Villa Comunale som anlades av kung Ferdinand IV på landfyllnad på 1780-talet. Den var från början reserverad för kungafamiljen, men man höll öppet för allmänheten vissa helgdagar. Här finns flera statyer, enorma fontäner, tempel, paviljonger och träd som pinje, palmer och eukalyptus. I parken ligger också Stazione Zoologica, ett institut för forskning av marina miljöer. Den nyklassicistiska 1800-talsbyggnaden rymmer laboratorier, en utställning och Europas äldsta akvarium, som visar upp arter som lever i Neapelbukten. Mer info: www.szn.it Norra sidan av parken kantas av Riviera di Chiaia där flera villor byggdes av aristrokratin på 1500-talet till 1800-talet. Ett exempel är nyklassicistiska Villa Pignatelli som byggdes 1826. Kring villan finns en vacker park med exotiska växter och blommor. Villan är öppet som museum och i parken finns ett vagnmuseum med vagnar från 1700- och 1800-talen. Mer info: www.polomusealecampania.beniculturali.it Vid Lungomares västra ände ligger Mergellina, en gång en avskild fiskeby utanför Neapel och ett populärt turistmål för sitt vackra läge vid foten av Posillipokullen. Ett landåtervinningsprojekt, som ägde rum 1880-1915, för att utvidga kustlinjen drog ned skönheten lite. De vackra byggnaderna och många caféerna och restaurangerna gör det dock fortfarande till ett underbart område att strosa runt i. Båtar till öarna i Neapelbukten utgår även härifrån. |
|
| Vomero | ||
 Chiostro Grande |
Högt över Neapels hamn tronar kullen Vomero,
ett härligt område man kan nå med bergbana. Områdets största
sevärdhet är Certosa di San Martino (Largo San
Martino 5) som började byggas 1325, men förändrades mycket
under de påföljande 500 åren, framför allt på 1600-talet.
Klostret stängdes av fransmännen 1806 och när det blev
statligt 1866 öppnades det delvis som museum. De vackraste
delarna är kyrkan, Chiostro Grande,
huvudklostergången, och Quarto del Piore, priorns
residens, som rymmer en mängd konstskatter och bjuder
dessutom på en magnifik utsikt över Neapelbukten. Klostret
var tänkt som center för neapolitansk historia och kultur
och mycket av stadens konstnärliga arv från 1400-1800-talen
finns här, inte bara föremål utan också utställningar om
lokala dräkter, festivaler och teater. Intill klostret ligger borgen Castel Sant' Elmo (Via Tito Angelini), som byggdes 1329, men fick dagens sexuddiga form på 1500-talet. I flera hundra år användes som fängelse. Sedan 1988 har borgen används till uställningar och kulturevenemang. Man har en hänförande 360-graders utsikt över Neapel från väggarna. |
|
| Capodimonte | ||
| Via Milano 2 Strax norr om centrala Neapel ligger stadsdelen Capodimonte som gett namn åt det porslin som tillverkades här. Den största sevärdheten är det kungliga sommarresidenset Reggia di Capodimonte som byggdes 1738-1742 åt kung Karl VII av Neapel och Sicilien. Han ansåg att hans dåvarande palats, Reggia di Portici söder om Neapel, var för litet för sitt hov och han behövde dessutom plats för Farnesesamlingen som han ärvt av sin mor. 1920 gick palatset i statlig ägo och Museo Nazionale di Capodimonte öppnade för allmänheten 1957. Farnesesamlingen finns på bottenvåningen och består av italienska och europeiska målningar och skulpturer från 1400-talet till och med 1600-talet. Andra och tredje våningen rymmer Galleria Nazionale med målningar, framför allt napolitansk, från 1200-1800-talen. Här visas också antika 1700-talsmöbler och en samling porslin från de olika kungliga palatsen, däribland Maria Amalias porslinssalong byggd 1757-1759 och helt klädd i capodimonteporslin. Salongen flyttades hit från palatset i Portici 1866. Capodimontes porslinsfabrik, som blev världsberömt, öppnade på ägorna 1743. Idag hyser den Institutet för porslins- och keramiktillverkning. Den vackra parken kring palatset utgjorde kungligt jaktområde. Mer info: capodimonte.spmn.remuna.org |
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |